*suck*

Vaknade idag....typ strax innan lunch....med ett leende. 2014....tjugohundrafjorton. Fjorton. Så jämnt, så fint. Så mjukt. Så böljande.

T J U G O H U N D R A F J O R T O N.

Hela min kropp sjunger ikapp med det nya årtalet. Känns så befriande. Borta är det taggiga, ojämna årtalet.

Men. Lika snabbt som jag slog upp ögonen och kände den härliga jämnt-tal-känslan, lika snabbt insåg jag att det skulle bli en dyr start på året.

En lagning i munnen fattades. Tomt. Borta. Nu blev jag taggig i munnen istället. Surt.

Rasmus vaknade strax efter mig. Hann en kopp kaffe innan han ropade "Mamma, gott nytt år!"

Jo. Även om jag har en taggig tand, så är det ett gott nytt år.

Pappan och Lucas fick jag liv i långt senare. Vette sjutton hur vi ska somna i kväll? Å jag som ska upp och jobba i morgon.

Laddar min ipad och tar en powerwalk i morgon bitti in till stan. Då hinner jag vakna.

Läste en annons på facebook om en Dalmatiner som varit försvunnen sen 5 december. (femman har redan på en hundradels sekund förvandlats till tio i mitt huvud om någon undrar) annars kan jag inte läsa det;)

Ryser när jag tänker på deras ägare. Det är lång tid på eget äventyr. Kall, trött och hungrig. Hur kommer det sig att ingen fått fatt i den? Hur kommer det sig att hundar inte söker sig till människor, värmen? Knacka på nån dörr? Jag förstår det inte.

Berättade för Mattias om hunden. Vi beslöt att ta en vända där den tros ha setts till. På våra Hällar här i närheten. Vi tog hundar å barn och knatade iväg. Nej. Ingen ensam stackars Dalmartin. Resultatlöst.

Kan inte sluta tänka på den bara. Tänk om den går där ute nånstans, ensam. Kelsjuk. Gör mig lite ledsen.

Ungefär lika ledsen som att jag måste ringa tandläkaren i morgon.

Tandläkare är inget roligt. Dyrt och ont. Aj. Blä.

Gott 2014! Håll med om att det är ett vackert årtal.

*t j u g o h u n d r a f j o r t o n*