SÅ BRA ALLT BLEV....

Igår blev en händelserik dag på flera sätt.

Tillbringade några timmar på akuten med vår äldste son som ramlat av en plint på skolgympan och tagit emot sig med handen.

Den var svullen och han hade ont. Läraren tyckte vi skulle åka och röntga....själv var jag tveksam. Som mor ser man mycket i sitt barns ögon.

Och Rasmus blick igår gav mig en intuition om att inget var brutet eller av;) MEN, till akuten åkte vi i allafall och fick träffa en riktigt skojjig läkare.

Det var läge sen vi skrattade så mycket som igår med den här tokiga läkaren;)

Röntgen visade att handen höll. Inget brutet. Men den rejäla svullnaden fick lindas hårt och skall vara lindad tills svullnaden lagt sig.

I går fick vi tillökning.

Vi hämtade vår lilla valp Pippi.

Vi var spända på hur Doris skulle reagera. Skulle hon bli svartsjuk och ligga i sin igloo och sura?

Men det blev inte så. Pippi travade in som om hon bott hos oss för all tid. Doris kom farandes och det första de gjorde var att pussas. Hej villt.

Det var så självklart. Så perfekt. De kände igen varann, och det såg ut som om Doris tänkte "jamen...äntliiigen kommer hon hem!"

Sedan dess var de oskiljaktiga. Dit Doris gick, gick Pippi. Det Pippi gjorde, gjorde Doris. Å som det är med valpar så är det liksom På eller AV.

Svart eller Vitt. Lika plötsligt som ett tokspatt uppstår, lika plötsligt faller de ihop i sömn. Bara sådär. Doris som passerat det värsta valpstadiet har lite mer nyanser, hon blir trött, lägger sig och somnar. Inte Pippi. Det smäller bara till i det lilla huvudet så sover hon. Ploff.

Doris tyckte nog det var lite konstigt, men hon respekterar det, lägger sig bredvid och tvättar Pippi tills hon själv blir pömsig. Sen sover de i en liten klump tillsammans.